Lördagen den 28 december vaknar jag upp till larmet som ringer halv åtta på morgonen. Det är kallt, jag är helt ensam i ett stort hus och går snabbt upp för att packa det sista och gör mig i ordning. Emma hämtar mig och vi åker till henne. Hennes värdmamma är så snäll och kör oss till West Falls metro station. Vår buss går 11:40 från Union station i Washington DC. 50 minuter tar det och plötsligt sitter vi på tåget in till stan. I Metro center måste vi kliva av för att byta till röda linjen. Just denna fantastiska helg bygger de om på röda linjen vilket lett till att bara ena plattformen är öppen. Vi har trettio minuter på oss innan vår buss ska lämna och ser att tåget ska komma in om fem. Vi hinner. Fem minuter går och nu står det plötsligt att tåget kommer om 10 minuter. Vi hinner....tio minuter går och nu står det 15 minuter! Panik. Jag tittar på Emma som frågar mig vad fan vi ska göra och säger "spring!" Vi springer ut från tunnelbanan, upp till gatorna i centrala DC och vinkar efter en taxi. Bilen tar oss till Union station. Fyra minuter innan avgång är vi på plats. Men vart fan ska vi? Hinner fråga en vakt som knappt hinner avsluta sin mening innan vi springer iväg. Två minuter kvar. Upp för alla trappor fort som fan! Vi kommer ut till bussterminalen och möts av minst 10 olika bussar. Jag ser "New York City" skylten och springer i förväg. Emma släpar med sin resväska efter sig och vi båda hinner precis i tid. Fy vad svettigt. Men nu har vi i alla fall "åka taxi i DC" avklarat.
En bussresa till New York ska ta fyra timmar. Denna trafikkära lördag tar det självklart sex timmar. Strax före 18 kliver vi äntligen av vid Penn station och möter Emmas bästa vän Jonna som bor i New Jersey. Vi tar oss till tågen och köper biljetter till New Jersey. En timme spenderar vi tillsammans på tåget innan tjejerna kliver av i Summit. Själv sitter jag kvar ytterligare 30 minuter. I Morristown kliver jag av och blir upphämtad av Jocelyn, Jasons kusin som vi ska bo hos de två kommande veckorna. Jag möts av kramar från både henne och hennes mamma. Nu kan jag andas ut. I made it to New Jersey! Vi åker hem och det hinner inte gå särskilt lång tid innan det är läggdags för allihop. Tidigt nästa morgon vaknar jag återigen i ett tomt hus. Jocelyn har åkt till gymmet och barnen är hos mormorn. Jag tar mig tiden att ta en dusch, äta en liten frukost och fördriva tiden innan Jocelyn kommer tillbaka och det är dags att åka till Newark Airport för att hämta Jason. I bilen frågar Jocelyn mig om jag är nervös. "Nej" svara jag, "tycker allt bara är så surrealistiskt". Hon skrattar och är helt säker på att Jason tänker detsamma. Vi kommer fram till flygplatsen och det är fullt med bilar. Jocelyn släpper av mig och ber mig gå in och vänta på Jason medan hon väntar i bilen. Jag går in och hittar väldigt fort vart alla internationella ankomster är. Läser på tavlan att hans flyg är försenat ca 20 minuter. Det hinner nästan gå en hel timme och jag börjar tro att han gått vilse. Men så plötsligt kommer det folk som pratar svenska. Ser fortfarande inte honom. Går förbi den lilla spärren till utgången för att se om jag ser något. En gubbe hojtar till och säger att jag inte får vara där. Just när jag ska vända ser jag en jävligt förvirrad grabb. Det måste vara Jason. Vi får syn på varandra och mitt ansikte slår över från förvirrat till överlyckligt. Springer fram och ger honom en stor jävla kram. Han är här. I USA. Med mig. På riktigt. Vi tar oss ut och hittar snabbt Jocelyn för att åka hem igen. Vi planerar morgondagen i bilen och bestämmer oss för vad vi ska göra. Väl hemma möts vi av allihop och umgås en stund innan det är läggdags. Jason delar rum med James och jag somnar gott i mitt rum och tänker att morgondagen kommer bli en bra dag. En fantastik dag. Vi ska fan åka dit. Till New York City. Tillsammans. Igår eftermiddag åkte jag och Jasons kusin Jocelyn till Newark flygplats för att plocka upp honom. Strax före två kom vi fram och jag fick hoppa ut för att undvika parkera. Dock fick jag vänta minst en timme innan det kom ut folk som pratade svenska pga förseningar. Åh så lycklig jag var när jag såg hans förvirrade ansikte, haha! Vi åkte hem igen och hann inte med så mycket mer än att käka middag och planera morgondagen.
Tidigt imorse gick vi upp och gjorde oss i ordning för att få skjuts till tåget och åka in till New York City. Tågen åkte vid åtta och strax efter nio var vi i den galna staden. Vi började med en frukost följd av en evig jakt efter Rockefeller Center. På vägen stannade vi till vid Empire och Grand Central Terminal innan det plötsligt var dags för lunch. Det var så sjukt mycket folk vid Times Square. Aldrig har jag sett så mycket folk, någonsin! Vi bestämde oss för att åka söderut till favoritdelen av staden: SoHo. Kände igen mig när vi klev av tåget och vi hittade till John's pizza som även var bland mina första stopp när vi för första gången rullade in i staden tidigare i somras. Vi hittade även en pytteliten butik som sålde svenskt godis!! Så jävla dyrt though.. Därefter tog vi oss till huvudgatan i SoHo och gick den. Rätt som det var blev det väldigt sent och det var dags att hitta till Penn Station. En dryg timme senare var vi hemma igen och efter middag samt dusch sitter jag här och sammanfattar näst sista dagen på året. Vad morgondagen har att erbjuda återstår att se! Hejhejhej! Lördagen bestod av en enda sak från morgon till kväll: resa. Emma hämtade mig vid 9 på morgonen och sedan skjutsade hennes värdmamma oss till East Falls Church. Vi tog tunnelbanan in till Metro Center och skulle byta linje för att ta oss till Union Station. Dock byggde de om på röda linjen, så det fanns bara ett spår. 30 minuter var kvar innan vår buss till NYC skulle avgå, och fem minuter till vårt tåg skulle rulla in, så vi skulle hinna. Men plötslig stod det 10 minuter..och sedan 15...tio minuter återstod innan vår buss skulle avgå och paniken uppstod. Vi tog våra grejer, och sprang ut för att hitta en taxi. Just när vi gått förbi spärrarna kom ju självklart tåget in, men det var redan försent. Så efter att ha skyndat oss i världens längsta rulltrappa som självklart inte skulle fungera, kom vi ut och skulle hitta en taxi. Då har man även kryssat av det från sin "to-do-list"; åka taxi i DC. Vi kom fram till Union station 11:27 och bussen gick 11:30. Så det blev att springa sista biten, slänga in väskorna i bussen och hoppa in. We made it! Bussresan från Washington DC till NYC brukar ta fyra timmar. När fyra timmar passerat hade vi kommit lite längre än halvvägs. Trafiken var hemsk. Vi hackade fram på motorvägen, luften i bussen började ta slut och folk började bli smått åksjuka, inkluderat Emma och mig. Men efter sex långa timmar var vi äntligen framme i favoritstaden. Jonna, Emmas vän, mötte upp oss och vi tog oss till Union Station för att köpa tågbiljett till New Jersey. Herrejösses vad mycket folk det var! Aldrig sett så mycket folk på en sån liten yta samtidigt. ALLA skulle med på samma tåg. Tåget var så sjukt långt och stort, hade två våningar och massor med sittplatser. Vi fick stå tillsammans med halva New York. Sjukt mycket folk. Efter en timme nådde vi Summit där Jonna bor, så de gick av. Jag åkte vidare i ytterligare 30 minuter innan jag äntligen kom fram till Morristown. Jasons kusin och hennes barn plockade upp mig på stationen och vi åkte hem till de. Klockan åtta var vi hemma. Trötta och helt slut efter resor från olika håll till NJ tog det inte alls lång tid innan alla var redo för att sova. Idag åker jag tillsammans med Jasons kusin och hämtar honom på flygplatsen. Så happy! Troligtvis tar vi oss in till NYC imorgon på lite sightseeing!
|
Au Pair i USAMitt namn är Ma Ha och jag är en tjugoettårig tjej från Stockholm som bor ca en timme ifrån Washington DC i ett år. Här är jag au pair och denna blogg är till för mina nära och kära som kan följa mitt äventyr från början till slut. Archives
July 2014
Categories
All
|